Makt

I gårdagens GP fanns det en artikel om...något. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad den handlade vilket kan bero på att jag inte läste den. Jag tittade bara på bilderna, eftersom jag är blind...(långsökt?)

Hur som helst fanns det en bild på en kirurg som hade sjukt maffiga ögonbryn. De var inte sådär vildvuxna utan man såg att han hade nopprat dem men ändå var det helt groteskt stora. När jag såg dem kom jag att tänka på en ordväxling mellan Sandy och Seth Cohen från serien O.C, den går ungefär såhär

(Sandy) - You know that big eyebrows are a sign of power.
(Seth) - Then you must be the most powerful man in the world.

Kul det där med ögonbryn, de är en väldigt liten del av ansiktet men ändå säger de grymt mycket om personen. Själv är jag nöjd så länge de inte ser ut som ett M.

Over and out.

Kedjebrevsvarning?

Egentligen brukar jag vara emot sådan här grejer. Jag får lite kedjebrevsvibbar av sådan här uppdrag där man ska vidarebefordra uppgiften till fem personer som i sin tur ska vidarebefordra till ytterligare fem personer osv...

Är rädd att det här är bloggandets motsvarighet till e-postens kedjebrev men jag ger det en chans.

Jag fick följande uppdrag av El Mango:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

• Jag tycker det är jobbigt när sedlarna kommer ut "fel" ur bankomaten. De ska komma ut så att man kan ta dem och lägga ner dem i plånboken utan att de hamnar upp-och-ner eller bak-å-fram.

• Jag är ordpolis och rättar folk som använder uttrycken "på grund av", "tack vare", "chans" och "risk" på fel sätt.

• Jag har sjukligt pedantisk ordning i min plånbok.

• När jag lägger i en CD-skiva i dess fodral ska alltid skivan ligga med titeln åt rätt håll.

• Jag blir galen när det kommer ett tyst visslande ljud när jag andas in eller ut genom näsan.
  

Jag väljer att utmana följande personer: Marcus, Pär, Stella samt Emelie.
Jag vet att det ska vara fem personer men jag gillar att gå mot strömmen...

Rädsla

Det finns sinnesstämningar man strävar efter. Att känna sig glad, romantisk eller nyfiken förknippas oftast med något positivt. Därför är det stimulerande att titta på komedier, actionfilmer, romantiska filmer eller thrillers. Vad jag däremot inte förstår är vem som vill vara rädd? För mig är rädsla ett sinnestillstånd jag undviker i största möjliga mån. Att då frivilligt utsätta sig för just rädsla känns idiotiskt.

Vad jag vill komma fram till är hur man kan gilla skräckfilmer? Inte thrillers, som förvisso kan vara äckliga men var huvudsyfte är spänning, utan filmer som gör att man sitter och gömmer sig bakom en kudde och sedan inte vågar släcka ljuset när man ska sova. Visst kan det vara soft att dra på en BRA skräckis någon gång emellanåt (exempelvis The Ring) men i övrigt håller jag mig rysligt långt ifrån skräckfilmer, de saknar liksom poäng för mig.

Vem vill vara rädd?

Filmvärldens grymmaste slut

Följande filmcitat är hämtat ur världens mäktigaste slutscen.

Tror ni mig inte? Försök att komma på en bättre! I dare you.

"The best trick the devil ever pulled,
was convincing the world he didn't exist
and like that...poff...he's gone."

Arrogans

Den senaste tiden har jag märkt en mindre bra sak med mig själv.

Ofta när jag pratat med någon funderar jag efteråt över vad vi pratat om, hur konversationen flöt på och vad vi sa. Jag har då kommit på att när den andre personen sagt något viktigt har jag nästan ignorerat det. Istället för att ställa följdfrågor om ämnet har jag fortsatt vidare till något annat.

Om någon av er känner igen er och någon gång blivit irriterad över att jag inte lyssnat på er vill jag härmed be om ursäkt.

Det var inte medvetet och jag lovar att jag ska bättra mig i framtiden.

Varför har byxor gylf?

För tjejer är väl gylfen endast en detalj som hjälper dem att få på och av sig byxorna. För oss killar däremot beror det på. Dragkedjegylfen är ju en stor fördel om man ska stå upp och kissa. Om man inte är sittkissare vill säga. Snackar vi knappgylf däremot är väl dess existens endast kosmetisk. Det finns ju ingen kille som bara knäpper upp några knappar när de ska slå en drill. Då knäpper man upp alla knappar och därmed har själva gylfens kissfunktion gått förlorad.

Fast det var förmodligen knappar som gällde på de första jeansen och då går hela kissteorin i kras.

Efter lite research får jag fram att det var knappar som gällde i jeansens begynnelse. Gylfens funktion var, som väntat, alltså inte att det skulle vara lättare att kissa utan snarare att det skulle gå lättare att ta på sig byxorna.

Någon gång under tidens gång har alltså någon kommit på att man kan byta ut knapparna mot en dragkedja. För att underlätta urinering eller för att lättare kunna ta på sig byxorna? Jag tror på det senare. Annars hade väl inte tjejjeans också haft dragkedja.

Eller handlar det om jämställdhet månne?

Omanligt?

Jag älskar sport, det är det bästa som finns. Det finns inte många sporter jag tackar nej till att utöva, däremot är det inte lika kul att kolla på allt. De flesta bollsporter går hem liksom ishockey, friidrott och...konståkning.
Japp, ni läste rätt. Det känns sjukt att skriva det men det är faktiskt sant. I alla fall om det är Aleksei Yagudin eller Evgeni Plushenko som åker.

Det är länge sedan jag fascinerats och imponerats såpass mycket av enskilda individer som av dessa två herrar. Det kanske låter krystat men det är helt sjukt vad de lyckas utföra på isen. De snurrar, hoppar och steppar som om de inte gjort annat, vilket de förvisso inte har men det är en helt annan historia.

Plushenko vann sitt femte EM-guld igår efter en helt fantastisk uppvisning, det finns inte mycket som slår hans steppnummer. För er som missade detta sänder SVT det bästa från EM i Lyon idag klockan 16.15.

Missa inte det, även om ni tror er vara ointresserade av konståkning. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.

Underbart

Är det inte underbart med träningsvärk? Det är ju det ultimata beviset på att man har tränat hårt. Förvisso kan det beror på att man inte tränat de berörda musklerna på länge, men kör man ett stenhårt pass är träningsverken som ett kvitto på att man inte fuskat.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag körde mitt första gympass på många månader igår.
Dum som jag var köpte jag ett årskort för nästan ett år sedan, trots att jag vet att jag inte klarar av att träna såpass länge i sträck. Det brukar bli att jag kör ett tag, sedan tröttnar jag när jag inser att styrketräning troligen är den tråkigaste formen av träning.

Nu är det bara en månad kvar innan kortet går ut och därför fick jag lite skuldkänslor och var tvungen att utnyttja kortet lite. Så jag körde igenom hela kroppen vilket ledde till att jag inte kunde resa mig ur sängen imorse utan var tvungen att rulla ut.

Underbart!

Patetiskt

Igår natt hade jag lite svårt att sova varför jag zappade runt lite bland alla fantastiska kanaler. Jag minns inte vilken kanal jag tillslut valde men de visade Americas wildest police videos.

Alltså vad är syftet med det programmet? Vad har det egentligen för effekt att visa en massa, mer eller mindre, pundade brottslingar? Det är inte direkt så att polisen får lökringar av att jaga dem. Dessutom kan jag mycket väl tänka mig att programmet inspirerar till brottslighet.

Det värsta måste dock vara den där jävla speakern som får allt att låta så fruktansvärt dramatiskt. Igår var det någon lodis som hade satt sig i en å med midjehögt iskallt vatten och sniffat lite lösningsmedel. Han hade tydligen en jättestor kniv på sig och polisen och brandkåren jobbade febrilt med att försöka få upp honom innan han frös ihjäl. Det hela såg extremt patetiskt ut, ett intryck som förstärktes av kommentarer som dessa:

"The Police are really doing their best to save this man from freezing to death"

"At last the man does something rational and takes the cap from the police officer"

Snälla!

Kul?

Som jag nämnt i föregående inlägg hände det två saker i torsdags värda att beröra. Här kommer den andra.

Har ni funderat över hur mycket spännande saker det finns på Åhléns? Jag och D spenderade säkert 20 minuter med att går runt och leka med alla spännande köksredskap som ingen egentligen behöver. Eller är det någon av er som känner ett stort behov av en körsbärsurkärnare? Tänkte nästan det.

Det var främst en sak vi fastnade för. Jag vet inte om det berodde på att vi var lite trötta men vi hade väldigt kul åt det här multiverktyget. Komplett med minikratta, minispade och en sådan där sak men hittar vatten med.

Störtkul. Eller...

Göra stan

Som jag nämnt på fotobloggen spenderades torsdagen på stan. Det hände egentligen inget särskilt förutom två saker som jag tänker beröra. Den första här och nu.

När jag stod och väntade på D vid Brunnsparken såg jag den här Faktumförsäljaren. - I alla marknadsföringskurser tjatas det om att man måste differentiera sig på något sätt - jag undrar om inte han hade läst någon av mina läroböcker för ungefär varannan minut tricksade han upp bollen på foten, därefter tricksade han upp den på nacken, där den fick ligga några sekunder innan han tog ner den snygg på foten igen.

Nu undrar ni givetvis om hans marknadsföringsstrategi fungerade? Svaret är: Ja, det fungerade alldeles utmärkt. Jag vet inte om det berodde på tricksandet men jag misstänker det.
Under de 10 minuter jag stod och iakttog honom sålde han säkert fem tidningar.

Imponerande tycker jag.

Härliga tider

Det är skönt när alla serier dragit igång för säsongen och man har något att lyssna och titta på efter ett par tråkiga julveckor. Så här kan en vecka se ut:

Måndag - The Ricky Gervais show, (snart även Prison Break)

Tisdag - Scrubs

Onsdag - Lost

Torsdag - The O.C.


Det är helt enkelt härliga tider!

Pinsamma tystnader

Idag hände en grej som kan betecknas som ett typiskt vardagsproblem.
Innan jag går in på vad som hände måste jag först reda ut en del begrepp. Det handlar om olika typer av umgänge.

I mitt tycke finns det sex typer av relationer.

Notera att alla exempel handlar om möten på bussar, spårvagnar eller tåg, dvs. ställen där det inte går att komma undan, om man nu skulle vilja det.

• Typ 1 - Personer man bara hejar på, ofta räcker det med en nickning eller ett snabbt "tja". Personer man ofta ser men som man aldrig snackar med.

• Typ 2 - Personer man hejar på och dessutom brukar fråga hur de mår. Oftast bryr man sig inte om hur personen egentligen mår utan man frågar mest för att vara artig. Ett vanligt replikskifte kan se ut på följande sätt:

- Läget?
- Brasjälv? (notera att orden "bra" och "själv" ofta uttalas som ett)
- Bra.

Det sitter i ryggraden att man ska svara "bra", allt annat skulle anses som en överträdelse av de oskrivna reglerna.

• Typ 3 - Personer man träffar sällan och som man egentligen inte har något gemensamt med. Ofta känner man dessa personer via någon gemensam vän. Man pratar när man möts men man går inte in på privata saker vilket leder till att det finns en överhängande risk för, i folkmun, så kallade "pinsamma tystnader". Dessa leder ofta till att man återgår till det man höll på med innan man träffades. Till exempel läsa sin bok.
  

• Typ 4 - Personer man träffar sällan men som man har något gemensamt med. Kan vara gamla klasskamrater eller liknande. Med dessa personer pratar man ofta om allt möjligt vilket gör att det är lätt att undvika de "pinsamma tystnaderna". De är dock mycket värre här än under samtal med Typ 3- personer eftersom man inte skiljs åt förrän någon ska av.

• Typ 5 - Mindre bra vänner. Personer man umgås med regelbundet men som man aldrig kommit tillräcklig nära för att kallas bästa vänner. Man inser relativ snabbt att man inte har något att prata om och sitter därefter i tystnad, dock ingen "pinsam tystnad". Kan exemplifieras med att det är en person man känner bra men inte skulle ringa om man hade tråkigt en fredagskväll. Man umgås sällan ensam med den här personen.

• Typ 6 - Goda vänner, familj, flickvän, pojkvän m.m. Personer man känner sig helt bekväm med och som man inte behöver prata med bara för sakens skull. Ingen risk för "pinsamma tystnader".
  

Vad var det då som hände mig på bussen idag?

Jo. Jag sitter och läser min bok när en klasskompis, L:s, flickvän kommer på bussen. Vi har träffats några gånger men endast i L:s närvaro. Vi har inget gemensamt varför diskussionen dör ut efter ca 15 minuter. Då har vi avhandlat jobb, fritid, jul- och nyårsfirande samt L själv.
Efter detta infinner sig en ordentlig "pinsam tystnad". Som tur är sitter vi inte bredvid varandra utan hon sitter på andra sidan gången. När båda märker att vi inte har något mer att prata om försöker vi så avslappnad det går (givetvis jättestelt) luta oss tillbaka i stolarna och se sådär oberörda och bekväma ut.

I dessa lägen kan jag inte med att fortsätta med det jag höll på med innan, i det här fallet läsa min bok, utan jag lät det gå 5 minuter innan jag återgick till läsandet.

Jag vet inte vad som är brukligt i dessa situationer men jag kände att 5 minuter var ganska lagom.

När vi skulle av var det inga problem utan vi sa hejdå och sedan var det bra.


Någon som känner igen sig?

Äntligen tillbaka

Efter nästan ett års uppehåll är en av de tre bästa komediserierna genom tiderna tillbaka igen.

Ohotad etta är Vänner, tvåa är Seinfeld.

Jag kan både länge och passionerat diskutera vilken av dessa serier som egentligen är den BÄSTA men om jag ser till vilken av dem som frambringar mest skratt vinner Vänner lätt. Seinfeld är grymt kul men det är mer att jag sitter och drar på smilbanden än att jag sitter och gapskrattar.

Sedan finns det grymma serier som endast gjorts i ett fåtal avsnitt, som lätt skulle platsa på topp tre. Till exempel Nile City 105,6, Percy Tårar och The Office. Men om vi nu håller oss till riktiga långkörare är det busenkelt att utse medaljörerna.
Vilken serie är det då jag snackar om?

Scrubs.


PS. Det första avsnitten kom förra veckan men jag glömde publicera inlägget. DS.

Sponsoravtal tack!

"De svenska fotbollsdamerna är för dåligt tränade".

Detta är, i mitt tycke, den hetaste fotbollsnyheten för tillfället eftersom damerna i många år klagat på att de inte får samma privilegier som männen. Oräkneliga är de kvinnor som gormat för att fotbollsdamerna ska ha samma rättigheter och samma medieutrymme som herrarna. Vad dessa personer inte verkar bry sig om är att damerna faktiskt ÄR sämre än herrarna. Då menar jag inte att de är sämre än herrarna om de skulle spela en match mot dem, det är självklart, utan att de är dåliga fotbollsspelare.

Det hade varit en sak om de var lika bra som den brasilianska stjärnan Martha, men det är de inte.

Det är ofta skrattretande att sitta och titta på damfotboll på tv. Tempot, passningsspelet, skotten och framförallt målvaktsspelet är oftare än sällan löjligt dåligt. Jag kan verkligen inte förstå hur dessa personer, på fullt allvar, kan begära allt som männen får. Har de noll självinsikt eller vad är det frågan om. Ofta har jag tänkt att jag själv skulle platsa i damallsvenskan om det inte vore för att de är mycket bättre fysiskt tränade än jag.

Men nu har det alltså bevisats en gång för alla att de inte är det.

Nu ska ni inte missförstå mig och tro att jag är en mansgris som hatar damidrott och tycker att kvinnor ska vara hemma och ta hand om barn. Men det måste finnas gränser för jämställdheten. Naturligtvis ska kvinnor ha samma rättigheter som männen i sporter (för nu snackar jag sport) där de är bra, som skidåkning, tennis, friidrott, golf mm. Men är man dåliga inom en viss sport kan man inte begära att man ska få samma privilegier som männen.

Det är ju som om jag skulle begära sponsoravtal med Reebok bara för att Carolina Klüft har det.

Jämställdhet är bra men det får inte övergå i dumdristighet.

Personlig kameraman

Jag ligger ofta och funderar över alla snygga mål jag gjort när jag spelat fotboll och tänker att det är synd att jag inte hade någon på plats som kunde filma dem. Jag minns dem förvisso väl men det hade varit fräckt att ha dem på band också. Jag börjar då fundera över hur det vore att ha en egen kameraman. Någon som alltid följde mig när jag utförde någon sportaktivitet. Någon som kunde dokumentera den där Zlatandribblingen, det där drömmålet, den där sanslösa beachvolleyräddningen eller det där grymma discgolfkastet.
Sedan skulle jag kunna sitta och gotta mig och redigera ihop allt till en kavalkad utan dess like.

Detta är inget skämt, om det finns någon där ute som, för en billig peng, kan tänka sig att filma mig när jag sportar så hör av er. Jag står för utrustningen.

Viktigt meddelande

Imorgon mellan 14.03 - 16.00 kan ni höra MikeBike i Christers "Kafferepet".

Missa inte det.

Nu får det vara nog!

Jag har blivit inspirerad av MikeBike och D att rensa min kropp på allt skit jag samlat på mig den senaste tiden. Jag är inte kroniskt trött och jag lider inte av någon annan åkomma men nu får det vara nog.

Jag har alltid strävat efter att vara, vad som i folkmun kallas "renlevnadsmänniska". Jag har försökt undvika socker och fett, under veckorna, äta regelbundet, inte småäta, inte äta för sent på kvällen och röra mig mycket. Jag har dock gått ifrån detta allt mer under årens gång för att de senaste veckorna leva nästan tvärtom. Mycket småätande, mycket socker och fett, mycket sena måltider samt lite motion.
Problemet är inte att min kropp mår dåligt eller att jag gått upp i vikt (jag har legat stadigt på 64 kg de senaste 3 åren, endast fett och muskelmassa har ändrats fram och tillbaka) utan snarare att jag mår psykiskt dåligt av att leva så här.

Från och med idag ska jag återgå till mitt gamla mantra. Renlevnadsmänniskan Krzys är tillbaka! Hädanefter är hälsovakten min bibel och socker min största fiende. Absolut inga sena måltider, inget småätande, mycket mer motion samt minst en frukt och max 2000 kcal om dagen.

Jag tror inte att detta kommer bli något stort problem men något måste jag ju skriva om.

Varför?

Idag började dagen på ett väldigt obehagligt sätt. Jag sitter helt oskyldigt med mitt te, min macka och yoghurt och bläddrar i dagens GP. Inte ont anande skummar jag igenom tidningen.

Då plötsligt händer det. Det känns som om mina ögon blir brända av solen eller som om någon slår mig stenhårt i magen. Jag känner hur kräkreflexerna sätter igång och jag måste snabbt bläddra för att undvika en smärre olycka.

Vad jag pratar om? Slå upp sidorna 18-19 i dagens GP så förstår ni själva. Och till er som inte har GP ska jag uttrycka mig kort och koncist. Detaljerade bilder på människokroppar under operation. Skabbiga bilder där man mycket detaljerat ser allt som annars endast är några få förunnat, de som utför operationen.
Det kanske finns en anledning till det.

Fy fan!

Vad är det som går och går?

Nu är klockan fem och jag har ätit frukost, diskat och borstat tänderna, hur fan gick det till!
Idag hade jag tänkt gå upp innan solen gått ner, ta min kamera och fota lite vackra vinterbilder. Oj vad fel man kan ha.
När jag vaknade ur min skönhetssömn var solen redan på väg ner över Rannebergens förortsbetong. Tur att det ska vara soligt imorgon, då ska jag komma upp före 12, jag lovar.

Alltså, fan vad tiden går snabbt ibland. Det är nästan så att jag börjar tro på en av serierna i brorsans senaste Kalle Anka. Där smyger tomtenissarna runt under hela året och snor tid från befolkningen. En sekund här och en sekund där. Tillslut blir det tillräckligt mycket tid för att jultomten ska hinna resa runt till alla barn på julafton.

Jag tror att tomtenissarna har stulit väldigt många sekunder från mig idag. Men de går ju till ett gott ändamål så what the hell.

Valfrihet, knappast!

Diskuterade med en släkting om traditionen att titta på Kalle Anka på julafton. Han sa att han började tröttna på det och att han därför övervägde att inte göra det till en tradition för sin dotter. Han har ju trots allt valfrihet.

Det fick mig dock att tänka på en sak.

Han har inte alls valfrihet. Som vuxen kan man välja att sluta titta på Kalle Anka utan att det rör en i ryggen nämnvärt. Men det funkar dessvärre inte alls så för barn.
Antag att man inte låter sitt barn titta på Kalle Anka.

Jag skriver "inte låter" eftersom jag misstänker att barnet, när det nått en viss ålder, kommer insistera på att få titta på det eftersom "alla andra gör det".

Att då inte låta barnet titta på Kalle sätter barnet i en taskig situation. Alla vet att barn är ärliga men knappast snälla, finns det någon att reta, då retar man den personen. Ett barn som inte får titta på Kalle på julafton skulle garanterat bli ett hett mobboffer.

Det har alltså gått så långt att vi inte har någon valfrihet i frågan, plågas själv eller låt ditt barn ta smällen. Valet är ditt.

Depression

Utan förvarning eller någon bra anledning kommer den smygande. Som en antilop på savannen är man helt hjälplös när den kastar sig över en likt ett rytande lejon. Jag pratar givetvis om depressionen.
Vissa dagar är kassa. Redan när man kikar fram under täcket och öppnar ögonen känner man det på sig. Det spelar ingen roll vad som händer, hela dagen är redan förstörd.
Idag är en sådan dag. Redan när jag vaknade i morse, eller morse och morse, klockan 16, kände jag att detta skulle komma att bli en sådan dag man gärna glömmer så snabbt som möjligt. Det skumma är att det inte finns någon bra anledning till att jag känner mig deprimerad.

- Nyårsfirandet var det bästa på många år, med god mat, trevliga människor och en lagom blandning av alkohol och skön musik.

- Jag har en vecka kvar av mitt jullov och har ingenting jag behöver plugga på till skolstarten.

- Jag har tagit mod till mig och lättat mitt hjärta för en väldigt speciell person, vilket känns väldigt skönt.

Allt annat känns också bra, ändå mår jag kasst, jag undrar varför.

Men jag försöker se det positivt. Alltid när jag mår såhär eller upplever något annat jobbigt eller tråkigt tänker jag som så att; om allt vore jättebra hela tiden skulle man inte uppskatta det tillslut. Nu uppskattar man när allt går ens väg mycket mer eftersom man vet att det är precis tvärtom emellanåt.

Det är tur att man har Lasse.

Äntligen sovdags

Nu har jag lagat mat, dukat, ätit förrätt, ätit huvudrätt, ätit efterrätt, varit trevlig, skålat vid tolvslaget, druckit champagne och vunnit på risk.

Nu ska jag sova.

Orkar inte ens tänkte på hur mycket städning som väntar imorgon, men innerst inne tycker jag att det är kul, sjukt men sant.

God natt på er allihopa, eller god morgon kanske.