Sen uppdatering

Jag förstår att ni sitter och väntar och undrar hur det gick för mig på Göteborgsvarvet. Jag skrev ju ett inlägg för ungefär en vecka sedan och erkände att jag inte skulle slå min fjolårstid och att min nya målsättning var två timmar. Hur gick det då?

Jo, jag kan glatt meddela att det gick bättre än väntat. Jag sprang ungefär tre minuter långsammare än i fjol, det vill säga 1:52:51. Ett resultat jag är nöjd med, med tanke på min mediokra uppladdning. En av de stora skillnaderna mot i fjol var att ja starta som 12000-nånting istället för 34000-nånting. Istället för att behöva springa sicksack mellan långsamma människor från start till mål - något som tar väldigt mycket på krafterna - var det ganska jämnsnabba människor jag hade att göra med i år. Det var väl bara sista kilometern som man fick kryssa lite mellan de som inte disponerat krafterna lika bra som jag. Jag hade nog klarat mig under 1:50 om jag inte tagit en kisspaus och gått så mycket vid vattenstationerna.

Nu har jag i alla fall kommit igång ordentligt med löpningen och om jag bara lyckas hålla i det till nästa år så ska jag fan ner under 1:40 i alla fall. Det är inget löfte, det är en målsättning.

Tyskjävlar

Jaha då fick man inte ens sova ut ordentligt denna stora dag. Hade tänkt sova till 10 men tyskarna ville annat. Klockan 9 började de riva sitt förråd. Problemet är att de var tvungna att stå på vår sida för att bända upp plankorna och det är precis under mitt fönster.

Alltså det kan ju inte finnas en människa här på jorden som gillar tyskar och det har nog fan inget med krigen att göra. Frågan är om de ens gillar sig själva. De pratar fult, är ofta tjocka, högljudda och fula. Så fort man hör någon prata tyska höjer man beredskapen till nivå tre och förväntar sig det värsta.

Som ni hör är jag lite bitter men vem skulle inte bli det om man blev väckt av en tysk. Nu ska jag ner och käka havregrynsgröt, tyskjävlar.

En sista rapport

Ja då var det bara några timmar kvar innan årets tuffaste idrottsutmaning går av stapeln. Jag har precis käkat en rejäl portion pasta och sitter nu och sörplar vatten, och ungefär så har det sett ut hela veckan. Pasta, vila och vatten i massor. Idag var jag ute och sträckte på benen lite och jag kan glatt meddela att det kändes avsevärt mycket bättre än i lördags, fast nu halvjoggade jag i och för sig bara 1,5 km. Vi får se hur det går imorgon men en tid under två timmar ska jag bara klara.

Jag måste dock säga att jag är lite besviken på vissa av er. I lördags bad jag om en minitjänst, inget stort eller ansträngande. Bara att ni skulle hjälpa mig lite på traven och trampa ihjäl alla spindlar ni såg. Några av er har skött sig bra för fram till idag stod det på smhi att det skulle bli 13 grader och molnigt imorgon. Tyvärr är det vissa som har låtit spindlarna komma undan och därför ska det bli 22 grader och sol istället. Inga idealförhållanden direkt, kanske för publiken men inte för mig.

Jaja, jag ska göra mitt bästa men lite besviken är jag allt.

Värt besväret?

På väg hem såg jag en tjej genom spårvagnsfönstret. Hon hade svarta klackskor på sig. Inget underligt med det förutom det faktum att hon hade plåster på båda hälsenorna. Antagligen som skydd mot skavsår som skorna orsakat. Det första som slog mig var om det verkligen är värt besväret, är det inte lättare att bara ta ett par andra skor.

Men vad vet jag, jag är ju bara kille.

Välspenderad tid

Ja då var det dags att gå hem efter 12 timmar i skolan. Det kunde ha varit 11 om jag inte varit här en timme innan föreläsningen började, men vad gör man inte för att få tillbringa tid i de underbara faciliteter som högskolan utgör. Att man ser halvnakna människor som sitter och softar i solen utanför gör det inte precis lättare. Men jag är beredd att offra ganska mycket för en sommar fri från omtentor och skola där bekymren utgörs av frågor som vilken topping man ska ha på glassen, vilket grillkött det blir och om man ska börja sola på rygg eller på mage.

Bara fyra veckor till, sen är helvetet över. För gott...nästan.

Father, I have a confession...

I några veckors tid har jag gått och kaxat mig lite och sagt att jag ska slå min fjolårstid i Göteborgsvarvet. Idag fick jag dock bita i det sura äpplet.

Hurtig som alltid gav jag mig ut på det sista långloppet före varvet. Jag valde samma slinga som ifjol och mindes hur lätt det hade gått då, nästan oförskämt lätt. Jag hade då sprungit de 15 kilometrarna på 80 minuter, en ganska skaplig tid. Idag gick det dock helt förskräckligt.

Jag kan börja med att säga att jag inte är den typen som stannar när han är trött under ett löppass, jag brukar till och med håna mina kompisar när de berättar att de börjat gå under en runda. Idag var det dock jag som var den svage.

Det hela började dock ganska bra. Jag sprang på i lagom tempo i ungefär 7 km, sedan sa det tvärstopp. Mitt löpsteg som i vanliga fall brukar vara relativt spänstigt var som bortblåst, det kändes som om benen skulle vika sig under mig i varje steg, helt galet. Så istället för att springa gick jag de resterande 8 km och kom i mål en timme och 45 min efter start. Redan under min långpromenad började jag analysera varför det gick som det gick. Jag lyckades hitta ganska många faktorer:

• Jag har sprungit 6-7 gånger de senaste 3 veckorna och ingenting innan dess.
• Jag var sjuk förra veckan och missade många pass under den viktiga uppbyggnadsfasen.
• Jag var ute och sprang igår, i och för sig bara 4 km men ändå.
• Jag hade bara käkat frukost innan jag gav mig iväg trots att jag av erfarenhet vet att det alltid slutar illa.
• Jag drack inte tillräckligt med vatten innan.

Nu är det ett backpass kvar imorgon och därefter är det vila och pasta som gäller fram till lördag. Om förberedelserna går bra och solen INTE skiner så kanske jag klarar mig under 2 timmar, det är nämligen mitt nya mål. Så lova mig att ni trampar på alla spindlar ni ser så ska jag göra mitt bästa om en vecka.

Som ni märker är jag karl nog att erkänna mina misstag, eller så skriver jag bara det här för att gardera mig mot ett eventuellt misslyckande, hmmm...

Dagens bra-att-veta

Om man har fingrarna på tangentbordet enligt touch-metoden, flyttar högerhanden ett tangent-snäpp åt vänster och skriver "okej" så får man "ijeh". Coolt va!

Då vet vi hur Peter Ijehs föräldrar kom på hans efternamn, eller? Hmmmmm...