Radiokungen

Alla vi inbitna sportälskare vet vem man ska lyssna på om man vill ha underhållning i världsklass. Det finns ingen som är lika inbiten, intensiv och galen i sitt kommentatorskap som radiovärldens esse. Lasse Granqvist.

Han kommenterar hockey som om han aldrig gjort annat, han sprutar ur sig orden som en kulspruta och är på gränsen till hjärtinfarkt mest hela tiden. Den supercoole L. G. blir som en perfekt kontrast med sitt fantastiska lugn i alla situationer.

För er som missat hans fantastiska referat rekommenderar jag att ni går in här och lyssnar på höjdpunkterna från gårdagens match. Citat som:

• "Kan man skjuta så fruktansvärt hårt?"
• "Lundqvist gör en räddning som inte går att göra."

är redan radiohistoria.

Tjejernas OS

Efter att ha kritiserat de svenska fotbollsdamerna i ett tidigare inlägg, ska jag nu passa på att ösa beröm över några tjejer som gjort fantastiska insatser i årets OS. För även om Björn Lind på en verklig mästares vis, helt överlägset vann sprintstafetten, fanns det andra prestationer som överglänste skidkungen och orsakade hårgivakt över hela kroppen.

Först var det damkronorna som visade enormt hjärta och lagmoral när de vann semifinalen mot USA på straffar. Maria Rooth gjorde de tre avgörande målen, två under ordinarie speltid samt det avgörande straffmålet. Diskussionen om huruvida tacklingar ska tillåtas även i damhockey kom rejält i skymundan och det är den fantastiska insatsen mot USA vi kommer att minnas även om de tillslut föll mot Canada i finalen.

Sedan var det lag Anette Norberg som bjöd på fantastiskt spel i en curlingfinal som avgjordes först i den tionde omgången. Om jag inte minns fel ledde curlingtjejerna med 5-2 i den sjätte omgången och då kändes det som att allt var klart. Några misstag av svenskorna gjorde dock att det blev match igen. Det var då lagkaptenen Anette Norberg klev fram och visade prov på nerver av stål när hon slog ut två norska stenar med matchens sista sten.

Som pricken över i fick Anna- Carin sitt efterlängtade OS-guld i skidskytte. Med endast en bom och grym åkning var hon helt överlägsen konkurrenterna i gårdagens masstart. Att efter bara 4 års skidskytteträning lyckas med det som Magdalena Forsberg aldrig lyckades med, nämligen att ta den ädlaste medaljen inom idrottsvärlden, måste ses som en bragd. Fast jag skulle inte vilja sitta i den kommitté som ska utse årets bragdguldstagare. Tacksammare arbetsuppgifter är ganska lätt att hitta.

Oroa er inte, jag har varken glömt Anja Pärsson eller Lina Andersson och Anna Dahlberg som tog guld på sprintstafetten men det är de ovan nämnda händelser som i mina ögon har varit roligast att se.

Det återstår att se om Tre Kronor kan spela lika bra mot ett grymt Finland som de gjorde mot ett blekt Tjeckien, men faktum kvarstår. Det här har varit Sveriges bästa OS genom tiderna och för en gångs skull tog vi fler medaljer än vad alla tippade. Det händer inte ofta i ett Sverige där experternas överdrivna positivism är ungefär lika stor som hjälteglorian över alla grymma idrottstjejer som gjort de senaste veckorna till något alldeles speciellt.

Tack tjejer.

Reeespekt

Jag tänker inte lovorda och berömma tre kronor för deras fantastiska match mot Tjeckien, det kan andra göra. Istället tänkte jag ta upp en händelse som för det otränade ögat kan te sig helt obetydlig men som verkligen visade att Sverige var det psykiskt starkare laget idag.

I mitten av den första perioden blir det lite gruff mellan en svensk och en tjeckisk spelare i mittzon, efter att domaren har blåst av. Den svenske spelaren åker lugnt och stilla tillbaka till det svenska båset och byter. Den tjeckiske spelaren tänker göra samma sak. På väg mot båset korsar han dock Mikael Samuelssons väg. Denne åker ganska nära tjecken och tar ett skär mot honom som för att mucka bråk. I vanliga fall hade tjecken inte rört en min utan tagit en eventuell smäll (det handlar ju mycket om det psykiska kriget i ishockey). Men icke sa nicke. Istället ryggar tjecken tillbaka varpå Mikael flinar och fortsätter ut på isen.

En liten detalj som visade att tjeckerna kanske inte var helt taggade

Sedan måste jag bara berömma Pebben för hans förarbete till Sveriges 6 - 3 mål. Helt fantastiskt, vilket krigarhjärta.

!

Jag säger bara Anette Norberg.

Övriga kommentarer är överflödiga.

Galenskap?

För några veckor sedan fick jag en utmaning där jag skulle lista fem konstiga saker jag gör. Jag har kommit på en sak till som borde ha varit med.

Volymfanatism

När jag utsätter mig för någon media där volymen är graderad med siffror har jag ett maniskt behov av att ställa in den på vissa tal. Talen som är okej är följande:

• Alla 5 och 10-tal
• Alla dubbeltal som 11, 22, 33 osv.
• Magiska tal som 1, 2, 3, 7 och 13

Det innebär att de första acceptabla talen är:

1, 2, 3, 5, 7, 10, 11, 13, 15, 20, 22, 25, 30, 33, 35 osv.

Ganska stört, jag vet.

Hyckleri

SVT propagerar med att man står för "fri television", ingen reklam eller annat trams.

Ändå sponsras OS-sändningarna av Bravida, e-on samt Teknikkonsulten ÅF. Jag vet inte vad SVT betecknar som reklam men jag har fått lära mig att programsponsring är ett sätt för företag att göra reklam utan att få den negativa stämpel över sig som vanlig "mellanprogramsreklam" medför.

Men det är fortfarande reklam.

Skrämmande

En dag i liften hamnade jag bredvid två killar i de sena tonåren. De diskuterade skidåkning och hade väldigt kul åt alla som använde stavarna som hjälp i svängarna. Att det faktiskt är så man ska åka verkade inte röra dem i ryggen, istället kallade de dessa personer för "divor".

Ganska harmlöst men vad som var desto mer skrämmande var att de snackade om "fosterlandet" på ett lite väl patriotiskt sätt. Eller "patriotering" som de kallade det. Att de själva satt i kläder som såg ut som racingoveraller verkade inte spela någon roll.

När någon säger:

- "det är det negativa med fosterlandet"

om den iskalla blåsten samt sitter och slänger ur sig allmänt idiotiska saker blir i alla fall jag lite orolig. Jag kan tänka mig att det är sådana personer som faller först när olika extrema grupper är ute och värvar nya medlemmar.

Lingonsallad

På väg upp till skidåkningen stannade vi till vid ett matställe för att käka. Som i de flesta restauranger av någorlunda klass fanns där en salladsbuffé. Inget upphetsande direkt men en lite kul grej var att det fanns kål- och lingonsallad.

Sådan där som man fick i bamba på lågstadiet. Vet som kommit på den idén är ett mysterium men när man tänker efter är det ju en helt knasig kombination. Rivet kål och lingonsylt! Det måste ha varit någon fredagstrött bambatant som ville testa något "nytt och spännande".

Galet säger jag.

Fler citat

Som utlovat kommer här fler roliga citat från mina lärare. Den här gången handlar det om en viss marknadsföringslärare. Eftersom hans föreläsningar var sjukt tråkiga låg jag mest och halvsov men några roliga saker lyckades jag plita ner:

• Istället för att säga "källans egenskaper", sade han "källarens egenskaper"
• Istället för "pondus", sade han "pontus"
• Istället för "Avrunda föreläsningen", sade han "runda föreläsningen"

Jag har fler på lager men det dröjer ett tag innan jag publicerar dem då jag ska iväg och åka skidor nästa vecka. Något som givetvis medför en massa sköna skidbilder.

På återseende.

Lärartabbar

Man ska inte vara för hård mot sina lärare men nästan alla lärare jag haft hittills har sagt konstiga, korkade eller grammatiskt felaktiga saker.
Eftersom jag är ett listfreak skriver jag ner och gör listor på nästan allt. Givetvis har jag skrivit ner det lärarna sagt och kommer att publicera detta smaskiga material här på bloggen framöver.

Jag börjar med samma lärare som jag skrivit om innan, han som säger "då-va" stup i kvarten. Idag sade han det 161 gånger på 130 minuter. Helt sjukt.

Här följer en liten lista över roliga saker han sagt:

• "De kan lära er lika mycket som ni kan lära av dem."
• "...barn frågar sina pappor varför fåglet har vingar..."
• "...bättre att använda sig av en spiral, cirkeln känns lite fyrkantig."
• "...dumma skallar..."
• "Ibland är det oftast..."

Ganska kul tycker jag, även om det finns vissa lärare som sagt ännu konstigare saker.

Men mer om dem i ett senare inlägg.

Kulregn

Imorse satt jag och kollade på nyhetsmorgon. På nyheterna sade de att muslimerna (jag vet att det är en generalisering men ni förstår att jag inte menar alla muslimer), som protest mot Jyllandspostens karikatyrer av profeten Mohammed, tänkte starta en tävling om vem som kunde göra de bästa karikatyrerna av förintelsen. Jag kommer med stor sannolikhet att återkomma mer till det här i ett senare inlägg men det här inlägget ska handla om något helt annat.

I de flesta inslag från länder i uppror ser man människor som springer runt och avfyrar sina automatvapen rakt upp i luften. Jag antar att de inte skjuter med lösa skott varför jag har börjat fundera på vad som händer med kulorna. De kan ju inte bara försvinna utan givetvis kommer de ner igen, frågan är bara vart.

I filmen The Mexican med Brad Pitt och Julia Roberts dör en kille av just ett kulregn orsakat av folk som skjuter med sina vapen rakt upp i luften.

Borde inte det hända ganska ofta i verkligheten? Skjuter man rakt upp i luften i en tätbefolkad stad är det ganska troligt att kulorna faller ner i staden någonstans. Att de då råkar träffa någon människa känns ganska troligt.

Eller?

Tidsfördriv

Vad gör man när föreläsaren är tråkig?

Jo, man kommer på något egendomligt han gör då-va och börjar räkna hur många gånger han gör det under föreläsningen.

Igår satt vi på en tråkig föreläsning i Forskningsmetodik. Vår föreläsare gillar att säga "då-va". Därför började vi räkna då-va, hur många gånger han sade det under de två timmar föreläsningen varade, då-va.

Under 120 minuter effektiv föreläsningstid sade han "då-va" 119 gånger!

Sjukliga tillstånd

Hur kommer det sig att man ofta använder ord som har något att göra med ett negativt tillstånd, när man vill förstärka något.

Om något till exempel varit jättespännande säger man sällan att det varit fantastiskt, underbart eller ljuvligt spännande. Det är mycket vanligare att man säger att det varit sjukt, tokigt, galet, stört eller grymt spännande.

Konstigt

Frågetecken

Jag har börjat funderar på en sak. Hur många av er som läser det här har någon gång cyklat. Ni som har det kan väl hojta.
Jag antar att de flesta har det, ändå beter sig folk som om de aldrig sett en cyklist i hela sitt liv.

Jag brukar cykla till Högskolan. Cykelbanan är som brukligt även gångväg. Att de gående går på cykelbanan har jag inget emot, det brukar jag också göra. Vad som är chockerande är vad som händer när man plingar på folk.

För det första kan vi väl konstatera att ringklockor har ett ganska originellt ljud som är svårt att förknippa med exempelvis en biltuta. Man bör därför ganska lätt kunna lista ut vad det är som närmar sig bakom ryggen när man hör det där välbekanta plinget. Själv brukar jag flytta mig åt sidan, svårare än så är det inte. Ändå blir majoriteten av befolkningen som förlamad så fort de hör ringklockan. De brukar vända sig om och stirra oförstående i flera sekunder. Man ser verkligen hur hjärnan går på högvarv bakom deras tomma ögon innan polletten äntligen faller ner och de förstår att de ska flytta på sig. Obegripligt.

Så nu vet ni det. Om ni någon gång är ute och promenerar oskyldigt i den västkustska idyllen och hör en ringklocka, flytta på er snabbt som fan, annars är risken stor att ni får stifta bekantskap med den hårda sidan av Mjukispolacken.

Slipade

I gårdagens rapport intervjuades Göran Persson med anledning av SSU-ordföranden Anna Sjödins utspel på krogen Crazy Horse.

I vanliga fall blir jag tokig på hur politiker aldrig svarar direkt på en fråga. De slingrar sig alltid och får en massa rappakalja att låta som något vettigt. Igår var jag dock mest imponerad. Det är ganska självklart att Göran inte kommer uttala sig så länge polisutredningen inte är färdig och så länge ingen dom fallit. Det var därför grymt imponerande att höra hur han lyckads slingra sig ur varje fråga han fick på ett ruskigt rutinerat sätt.
Samtidigt som jag var imponerad fick jag en lite kuslig känsla i kroppen, jag vet inte varför men det har nog att göra med att politiker, i mina ögon, bara är duktiga på att snacka skit varför det känns skrämmande att de har såpass mycket makt som de har.

En annan sak slog mig när jag tittade på Drömsamhället på SVT i måndags.
De hade samlat en liberal och en socialdemokrat som skulle diskutera för- och nackdelar med en eventuell privatisering av bland annat sjukvården. Det var alltså två personer som diskuterade, ändå envisades den ena personen med att använda den andres fullständiga namn när hon tilltalade honom. Jag är väl medveten om att detta är ett trick för att tydligt betona vem man riktar sin kritik mot men det låter extremt töntigt när detta sker mellan två personer.

- Du Förnamn Efternamn tycker alltså att...

Men sån är politiken antar jag, mycket snack och lite verkstad.

Märkligt

Hur kommer det sig att man alltid vill ha det man inte kan få eller att man sällan vill göra saker när man kan göra dem utan när man inte kan göra dem.

Ta mitt fotande till exempel. När det är disigt, grått och allmänt trist känner jag hur det suger i pekfingret och jag vill inget hellre än att ta kameran, stativet och ge mig ut och fota. När det däremot är som idag, soligt, blått och vitt har jag ingen som helst lust att ränna runt och knäppa med kameran.

Det är som med så mycket annat här i världen, man vill göra eller ha det man inte kan få. Man vill vara vältränad men när man väl är det känns det tomt eftersom man då måste hitta ett nytt mål. Ofta är det resan som är mer spännande än målet i sig.

Jag är nog lite som J.D i Scrubs. Han vill ha det han inte kan få och när han väl får det vill han inte längre ha det. Jag är inte lika extrem men det ligger helt klart något i det. Det är därför jag försöker leva efter mantrat:

"Längta inte, ta vara på nuet"

Det man längtar efter kommer tids nog ändå, att spilla tiden fram till dess med att längta är helt onödigt, det är mycket bättre att göra något vettigt istället.