Tankvärt

I Sverige säger vi försvaret, i USA säger de armén.
Vi har vår armé för att försvara oss, USA har sin till annat...

Blixtsnabb åldring

Igår var jag ute och sprang mitt första pass inför Göteborgsvarvet. Eftersom det bara är sju veckor kvar började jag få lite lätt panik när snön inte ville försvinna. Men nu är den i alla fall borta på alla gångvägar och jag kan börja kämpa mot vad som ska bli mitt bästa varv hittills. Jag har bara sprungit ett tidigare men ändå.

Som vanligt när de gäller första passet var löpsteget helt obefintligt. Det är sjukt hur mycket det kan förändras när man inte springer på några månader, jag har ju ändå spelat fotboll hela tiden. Första kilometrarna gick ganska bra, inte särskilt fort men kroppen kändes helt okej. Efter tre kilometer har jag en kilometerlång stigning och i slutet av den var det inte långt ifrån att jag började gå. Men skam den som ger sig. Strax därpå följer en ganska lång nerförsbacke och i den släppte den där första tröttheten och jag kände mig som i fornstora dar. Resten av slingan gick smärtfritt och jag blev väldigt positivt överraskad när jag märkte att de åtta kilometrarna tagit 40 minuter. Det är den snittid jag ska hålla under varvet för att springa på 1.45.

Idag känns det dock inte lika bra. Som vanligt aktiveras en massa döda muskler när man inte sprungit på länge och på grund av det vaggar jag numera när jag går. Mina höfter känns helt förstörda och jag förstår äntligen hur det måste kännas att vara 70+. Halva tjusningen när man tränar ligger dock i smärtan, så jag ser fram emot imorgon. Det tar ju alltid två dagar innan den sätter in ordentligt, smärtan alltså.

K har gjort det igen

Jag har aldrig träffat en människa som kan konsten att gå mig på nerverna lika mycket som K. För er som följer bloggen har jag tidigare berättat om denne medelålders man med minst sagt underliga personlighetsdrag. För er som vill veta lite mer om honom hänvisar jag hit.

Idag skulle vi ha handledning av en rapport. Handledningarna brukar ta ungefär 30-45 min för övriga grupper, för oss brukar det ta minst en timme eftersom K är så sjukt sällskapssjuk att han pratar hål i huvudet på alla han möter. Idag var K extra sällskapssjuk vilket ledde till att han svamlade om allt mellan himmel och jord och lyckades på något magiskt sätt undvika att prata om vår rapport. Detta ledde till att vår handledning idag tog tre timmar. Fattar ni, tre timmar! Skulle jag varit där själv hade det tagit max 30 min.

Efter en timme började jag ilskna till men tänkte att han nog tröttnar snart, efter två timmar var jag fly förbannad och satt och suckade och gäspade för att visa mitt missnöje, utan lycka. Efter två och en halv timme gav jag upp och kände att jag lyckats spilla tre timmar av mitt liv på något så meningslöst att jag inte visste om jag skulle ge K en fet smäll eller krypa ihop i ett hörn och gråta.

Nu kanske ni tycker att jag är lite väl hård mot K, det hade jag också tyckt för några månader sedan. Jag har nämligen gått igenom tre faser i min relation till K.

• Fas 1 - Förundran. Innan jag lärde känna honom ordentligt var jag bara fascinerad över hur han hade hamnat på högskolan och hur han kunde vara så annorlunda.
• Fas 2 - Ömkan. När jag bättre förstod hur han har det och fick ett bättre grepp om hans personlighet tyckte jag bara synd om honom.
• Fas 3 - Irritation. Allt det som förr gjorde att jag tyckte synd om honom irriterar jag mig istället på. Jag har insett att han är en smart person som borde kunna tolka signaler och uppföra sig lite smidigare i vissa situationer.

I slutet av handledningen skulle vi bestämma dag för inlämning av kompletteringen. Vi bestämde måndag. Vår handledare skulle dock inte hämta ut kompletteringen ur sitt fack förrän på onsdag. Det hade K väldigt svårt för att förstå och spenderade fem minuter med att försäkra sig om att allt gick rätt till. Jag vet inte hur diskussionen slutade eftersom jag ilsknade till och gick därifrån. Ibland beter han sig fan som en bebis.

Jag är medveten om att det kanske är lite fel att hänga ut personer som inte kan försvara sig men när jag tänker på de tre timmarna börjar jag koka inombords. Någon måtta får det fan finnas.

Inför öppet köp på apelsiner

Jag älskar apelsiner. De är bland de godaste frukterna med sin sötma, fräschhet och nyttighet. Men det är en sak som irriterar mig, nämligen att man aldrig i förväg kan veta om man lyckats lägga beslag på en bra eller dålig apelsin. Det finns inget, för mig känt, sätt att avgöra om en apelsin är söt och saftig eller torr och smaklös.

Jag har försökt lista ut apelsinernas hemlighet, vilka är egentligen bäst. De stora, de små, de dyra, de billiga, de gulaktiga, de orange, de med tjockt skal, de med tunt skal, de som säljs på sommaren eller de som säljs på vintern. Än så länge har jag lyckats konstatera att priset inte spelar någon roll, däremot ska skalet vara tjockt och de är bäst på vintern. Mer än så går inte att säga säkert.

Tänk egentligen hur många andra varor man köper utan att ha den blekaste aning om kvaliteten på dem. När det gäller i princip allt annat man köper har man bra koll på vad det är man verkligen får.

• Vid köp av all övrig frukt och grönsaker vet man vad man får, undantaget är väl klementiner men de räknas nästan under samma kategori som apelsiner.
• Kött, bröd och alla övriga matprodukter är kvalitetssäkrade.
• Kläder provar man alltid innan man köper dem.
• Tekniska prylar testar man eller låter andra testa dem.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rabbla varor där man vet vad man får men jag kommer inte på något där osäkerheten är lika stor som vid köp av apelsiner.

Ni kanske tycker att det här är en bagatell men överväg då följande situation.

Ni har köpt fyra apelsiner för ungefär fem kronor styck. Ni skalar den första och märker att den är helt perfekt. Tjockt skal utanpå, jättetunt skinn på klyftorna, söt och saftig. Nästa dag skalar ni nästa apelsin med förhoppningen att den ska vara lika god, men icke. Den är torr och såpass smaklös att den åker raka vägen ner i papperskorgen. I besvikelse skalar ni de övriga två apelsinerna men ingen av dem är ens i närheten av den första. Ni har alltså gjort ett köp där endast 25% av varorna haft acceptabel kvalitet.

Ändå är det ingen som klagar, förutom jag då.

SVT + reklam = sant

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag tycker det är hyckleri av SVT att kalla sig för en reklamfri kanal samtidigt som man sänder programsponsring. Den senaste veckan har jag därför fört en diskussion via mejl med SVT-ombudsmännen Claes Elfsberg och Peter Larsson. Jag tänker inte publicera breven men här kommer en sammanfattning av vad som framkommit.

Det hela började med att M i samband med mitt inlägg skickade ett mejl till SVT. I svaret skrev Peter bland annat att:

"Dessa sponsormeddelanden är ett undantag i Sändningstillståndet (beslutat i Sveriges riksdag). Skyltarna ger SVT en intäkt, tänkt att ge SVT bättre ekonomiska förutsättningar att kunna köpa in rättigheter att visa sportevenemang för den breda TV-publiken."

SVT har alltså lagen på sin sida när det gäller sponsringen men som det tydligt framgår i Peters svar genererar sponsringen en intäkt, precis som annan reklam. Hur kan SVT då påstå att det inte är samma sak?

Efter det här skrev jag ett mejl till Peter där jag tog upp de här aspekterna för att få lite mer utförliga svar på mina funderingar. Jag bifogade även det svar Peter gett M. Peters svarade att han höll med mig om att det är tveksamt om SVT kan kalla sig reklamfri kanal då de gör reklam för egna program, han påpekade dock att SVT är fri television vilket innebär att ingen kan bestämma vad de ska sända.

"SVT gör program för tittarna, inte som de kommersiella kanalerna: för att generera intäkter till sina ägare."

Även om de summor SVT får in på sponsringen är små i jämförelse med vad reklamkanalerna får, genererar de ändå pangar till ägarna.

Peter hänvisade mig också till SVT:s sändningstillstånd där det står att:

"SVT får inte sända reklam. Förbudet omfattar inte sponsringsmeddelanden"

vidare står det att:

"SVT får inte sända sådana sponsrade program där sponsorbidraget har tillfallit SVT direkt eller medfört att SVT:s kostnader för programmet påtagligt har minskat.

Utan hinder av första stycket får sponsring förekomma
– i SVT:s sändningar i samband med sportevenemang"

Även om sponsorbidraget inte medför att SVT:s kostnader för programmet påtagligt minskar gör det ju att de har mer pengar att köpa in program för i framtiden.

Vad som är intressant är att det inte bara är jag som tröttnat på det här. I gårdagens rapport sa utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky att han tyckte att SVT utnyttjade undantaget i sändningstillståndet för mycket och att han tyckte det förekommit för mycket programsponsring av sportevenemang den senaste tiden.

På det svarade SVT:s VD, Christina Jutterström att SVT inte bryter mot reglerna samt att intäkterna är viktiga för att SVT ska kunna visa sportevenemang utan att höja TV-avgiften.

I dagarna ska regeringen tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet lämna en proposition där man tar upp, bland annat, det här. Det återstår att se vad de kommer fram till men än så länge har ingen lyckats övertyga mig om att jag har fel.

Antingen får SVT sluta sponsra sina program eller så får de sluta kalla sig en reklamfri kanal. För det man håller på med nu är jävligt fult.

Den mystiska klappen

Kom nyss hem från ett biobesök. Såg V for Vendetta, helt okej film. Inga jätteöverraskningar men ändå en smart handling.

Det här inlägget ska dock inte handla om själva filmen utan om det som utspelade sig efter den. Nämligen fenomenet som jag väljer att kalla den obegripliga bioklappen.

Varför i hela fridens namn börjar folk klappa i samma sekund som eftertexterna börjar rulla? Jag kan inte begripa varför. Jag förstår varför man klappar åt levande människor som framför något men vem är det som ska ta åt sig av applåderna på en biograf. Han som sitter i det där lilla rummet bakom sista raden, knappast. Hans jobb består i att byte rulle någon gång i timmen, det kan inte vara särskilt svårt. Biopersonalen, skulle inte tro det, så vem klappar folk åt? Jag är inte dummare än att jag förstår att de klappar åt filmens skapare, regissören, skådespelarna, producenten med flera.

Tanken är god men själva handlingen är tyvärr helt meningslös, och ganska töntig om ni frågar mig.

Dagens sanning

- Hur vet man att man tittar för mycket på TV?

- När man zappar fram Sex And The City och inser att man sett avsnittet tidigare.

Vardagsrasism

På väg hem från de norska fjällen stannade vi till i en liten håla för att käka. På torget hittade vi en pizzeria som verkade trevlig. Vi beställde och satte oss vid ett bord. När vi fått våra pizzor och börjat äta kom det in ett svenskt par i den övre medelåldern och satte sig vid bordet bakom oss.

Han som kom in med de färdiga pizzorna var från varmare breddgrader och hade ett ganska lustigt och otydligt uttal när han ropade ut de olika pizzanamnen. När mannen kom in med pizzorna till paret bakom oss och ställt dem på bordet frågade kvinnan om man inte fick bestick till. Han mumlade något och gick iväg för att hämta bestick. När han gått iväg sade kvinnan sarkastiskt "eller ska man äta med händerna".

Hur svårt ska det vara att fatta att man får ta bestick själv. Bredvid kassan fanns det ett ställ med glas, bestick, servetter och pizzasallad. Sedan när får man dessa saker serverade på en pizzeria? När mannen kom tillbaka med bestick och glas hade kvinnan den dåliga smaken att tacka honom genom att säga "thank you". Som om han inte fattade svenska.

Jävla rasister.

Paus

Ni som även följer fotobloggen har säkert märkt att det blivit allt glesare mellan korten på sistone. Jag ska inte komma med några bortförklaringar utan säga som det är: Jag har tappat motivationen, och utan den blir det inte bra. Man kan inte tvinga fram konst.

Nu ska jag iväg till fjällen i en vecka så då blir det inga inlägg här heller på ett tag. Vi får se om jag får motivationen tillbaka efter en veckas skidåkning och öldrickande.

På återseende.

Lärarcitat del 3

Här kommer tredje och sista delen i min serie av roliga eller konstiga lärarcitat.

Följande citat är kläckta av en lärare vi hade i lönsamhet och finansiering. Han gav ett ganska bittert intryck och rykten säger att han förlorat sjusiffriga summor på dåliga aktieaffärer. Det kan var därför han låter så kritiskt mot den svenska penningpolitiken och samhället i stort.

• "Det finns människor som älskar att krångla."
• "Det finns människor som gillar sådan där program (typ tjockholmen)."
• "AP-fonder skulle drivas bättre om en apa drev dem."
• "Svenska staten har gjort EN bra grej - de ignorerade folkets vilja att ligga kvar vid vänstertrafik på 60-talet."
• "...vansinne att köra fast växelkurs."
• "Skulle sierskan veta vad som händer skulle hon ej gå i trasiga kläder."
• "Jag har gått ur facket för jag avskyr allt kollektivt."
• "Banksyndromet - många lär sig att trycka på en knapp."

Det var alla citat jag hade på lager, men det finns så många härliga lärare där ute som kläcker ur sig konstigheter att jag säkerligen återkommer med fler i framtiden.

Handbollsmode?!

I mina tidiga tonår gick jag ofta runt i vita intersportstrumpor. De var billiga och slitstarka, dessutom kändes de lite extra sportiga vilket var väldigt coolt. På senare år har jag dock förkastat alla vita strumpor eftersom jag fått lära mig att strumporna ska matcha byxorna och skorna. Och antalet vita byxor i min garderob är ganska lätträknade. Därför består min garderob av svarta, mörkblå och gråa stumpor. Nu till min fundering.

Varför går så extremt många runt med byxorna nerstoppade i strumporna, och då i synnerhet intersportstrumpor. Det ser ju förjävligt ut. Det är okej på handbollsspelare eftersom det är lite av deras grej men att alla andra går runt sådär ser ju skitilla ut. Är det verkligen någon som tycker detta är snyggt?

En annan fundering. Om man har ljusa jeans och mörka skor, ska strumporna vara ljusa eller mörka då?