Blixtsnabb åldring

Igår var jag ute och sprang mitt första pass inför Göteborgsvarvet. Eftersom det bara är sju veckor kvar började jag få lite lätt panik när snön inte ville försvinna. Men nu är den i alla fall borta på alla gångvägar och jag kan börja kämpa mot vad som ska bli mitt bästa varv hittills. Jag har bara sprungit ett tidigare men ändå.

Som vanligt när de gäller första passet var löpsteget helt obefintligt. Det är sjukt hur mycket det kan förändras när man inte springer på några månader, jag har ju ändå spelat fotboll hela tiden. Första kilometrarna gick ganska bra, inte särskilt fort men kroppen kändes helt okej. Efter tre kilometer har jag en kilometerlång stigning och i slutet av den var det inte långt ifrån att jag började gå. Men skam den som ger sig. Strax därpå följer en ganska lång nerförsbacke och i den släppte den där första tröttheten och jag kände mig som i fornstora dar. Resten av slingan gick smärtfritt och jag blev väldigt positivt överraskad när jag märkte att de åtta kilometrarna tagit 40 minuter. Det är den snittid jag ska hålla under varvet för att springa på 1.45.

Idag känns det dock inte lika bra. Som vanligt aktiveras en massa döda muskler när man inte sprungit på länge och på grund av det vaggar jag numera när jag går. Mina höfter känns helt förstörda och jag förstår äntligen hur det måste kännas att vara 70+. Halva tjusningen när man tränar ligger dock i smärtan, så jag ser fram emot imorgon. Det tar ju alltid två dagar innan den sätter in ordentligt, smärtan alltså.