Dagens i-landsproblem

MSN-missbruket ökar med förfärlig fart. Liksom ett luftburet virus sprider det sig till allt fler användare.
Vad det är jag pratar om? Jo, jag pratar om dem som inte kan hantera sitt MSN på rätt sätt.

Problem 1 - Är man vid datorn ska det visa online, är man inte vid datorn ska det visa away.

Problem 2 - Har man inte tid att prata med någon är det helt meningslöst att skriva "hej" och sedan ignorera svaret.

Lösningen på dessa problem är naturligtvis väldigt enkel. Trots det finns det tyvärr de som har enorma problem med att göra detta.
Är man away kan man väl ställa in MSN på away så man slipper sitta och skriva meddelanden till folk som inte svarar, och är man på väg från datorn eller upptagen så skriver man inte "hej". Man kommer ju ändå inte svara på vad den andre skriver.

Skärpning, tack!

Jävla åldersnoja

Hur vet man att man börjar bli gammal?

- När man per automatik kollar om tjejer har vigselring.

Va?

Efter ord som "liksom" och "typ" måste "va?" vara värst. Okej för att ungdomar använder liksom och typ minst en gång i varje mening men vad som stör mig mer är att alla säger "va?", hela tiden. Det spelar ingen roll vem man pratar med, gammal eller ung, alltid samma sak. Istället för att lyssna på vad personen man pratar med säger, säger man "va?" som ren reflex.

Jag och min bror har slutat upprepa vad vi säger när vi pratar med varandra, istället väntar vi någon sekund och genom något magiskt hokuspokus visar det sig att den andre visst hörde vad man sa.

Märkligt.

Klunsen

Att "klunsa" eller att köra "sten, sax, påse" är för de flesta ett bekant sätt att avgöra dispyter på. De flesta nöjer sig med de tre klassiska tecknen, men det finns undantag. Den här killen måste ha väldigt mycket fritid, alternativt en sjuklig passion för "klunsen".

Hur förklarar man annars det här?




Eller varför inte monstervarianten:



Källa: www.umop.com/rps15.htm

Mörkrets väktare

Det är en sval novembernatt. En kille ligger i sin loftsäng och slötittar på Rallarsving. Klockan har precis slagit midnatt och allt är lugnt och stilla.

Då, plötsligt, flyger ett djur in genom det vidöppna fönstret. Killen i sängen hajar till och tänder sin sänglampa för att undersöka vad det är för något. Först tror han att det är en fågel som flugit vilse, men en fågel flyger sällen runt, runt i små cirklar. Han försöker febrilt ta skydd under sitt täcke för det flygande djuret som gång på gång passerar bara centimeter från hans huvud.

Plötsligt sätter sig djuret upp-och-ner i taket. Då går det upp för honom att det är en fladdermus, mörkrets väktare. Fladdermusen fortsätter att cirkulera i rummet medan killen försöker komma på ett sätt att få ut den därifrån.

Plötsligt sätter sig fladdermusen på sängkanten och spänner sina svarta, kalla ögon i honom. Hans hjärta börjar bulta snabbare. Vad ska den hitta på härnäst? Det måste ju finnas en anledning till att detta djur ständigt återkommer i vampyrfilmer. Kommer den kalla till sig sina vänner för att suga allt liv ur honom.

Fladdermusen sitter stilla kvar i några sekunder innan den, med ett par nätta vingtag, försvinner ut genom fönstret och in i nattens trygga mörker.


- based on a true story -

Skitspel

Jag är ingen dålig förlorare. Fan det känns inte bra att skriva så. För är man ingen dålig förlorare har man heller ingen vinnarskalle, och jag ser mig själv som en sportfåne med ganska stor vinnarskalle. Så vi säger att jag är en lite dålig förlorare, eller nej förresten, jag är en dålig förlorare fast en typ 2.
Blev det krångligt nu? Okej jag ska reda ut saken.

Enligt mig finns det två typer av dåliga förlorare:

Typ 1- Skriker och gormar när de förlorar, tar gärna ut sin besvikelse på allt och alla som kommer i deras väg.

Typ 2- Sluter sig i sig själva efter en förlust för att bearbeta sin besvikelse. Säger sällan något men är minst lika arga som typ 1.

Jag är alltså en typ 2. Jag kan ta en förlust, oavsett om det gäller spel eller sport, ganska bra, men det finns undantag. Inte inom sportvärlden för där anser jag mig behärska de flesta sporter ganska bra, dock när det gäller vissa lekar/spel. Det finns två bra exempel då jag alltid förvandlas till en typ 1-förlorare, i minigolf och Yatzy. Yatzy är väl kanske svårt att jämföra med sporter eftersom det enbart handlar om tur men det är ett bra exempel.

Ibland känner jag ett sug efter att spela en runda minigolf. Men i samma sekund som jag slår till bollen och den kommer rullandes tillbaka har jag lust att slå sönder klubban. Jag hatar verkligen minigolf. Anledningen är att majoriteten av de banor jag spelat på har massa hål där det gäller att slå rakt och uppför. Lyckas man inte med det kommer bollen rullandes tillbaka som en jävla jojo och man får börja om på nytt. När jag kommer till dessa hål vet jag att jag lika gärna kan sätta en 7:a i protokollet.

Hur man som banläggare kan ha så dålig fantasi att man lägger sådana banor är för mig en gåta. Kan man inte vara mer kreativ än att man gör hål där det gäller att slå rakt och uppför kan man skaffa sig något trist kontorsjobb där man kan stimulera sin minimala kreativitet, istället för att ge dem som vill spela minigolf magsår och sömnproblem.

Det är samma sak med Yatzy. Det är kul så länge tärningarna rullar ens väg. Men i samma sekund som jag blir tvungen att stryka en ruta blir jag tokig. Alla som spelat Yatzy med mig vet att jag antingen är hur glad som helst eller hur arg som helst. Oftast är jag arg. "Yatzy är ett jävla skitspel" brukar jag gorma.

Det är okej med spel som risk eller monopol där det, trots tärningarnas närvaro, handlar mest om skicklighet, men turspel är inget för en sportfåne som behöver regler och logik för att lyckas.

Tacka vet jag fotboll.

Tore-citat 2

Ännu en gång har Tore på ett näst intill genialiskt sätt lyckats beskriva en idrottsföreteelse. Den här gången handlar det om träningsvärk:

"Det är någonting som är lite fel med mina muskler. Det kan vara det att jag har träningsvärk fast värken är så liten att den inte känns som värk."

Ja, vad säger man, Tore for president?

Me and myself

Jag har en låtsaskompis. En kompis som jag pratar med för mig själv. Jag vet inte om jag är rubbad på något sätt men jag har haft min låtsaskompis sedan jag gick på dagis.

Det hela började med att min kompis Adrian berättade att han hade en låtsaskompis. Det var när jag var 5 år. Jag tyckte det lät kul och "skaffade" mig därför också en. Sedan dess pratar jag regelbundet med honom, för det är en han. Man skulle kunna säga att det är en andra version av mig. Det är inte så att jag sitter och pratar med mig själv i två olika stämmor som värsta schizot utan jag mer tänker högt. Det händer även att jag diskuterar fram och tillbaka med honom.
Fast han har inget namn, det behövs inte. Det är ju inte direkt så att jag behöver ropa på honom, han finns alltid nära till hands.

Så om du någon gång ser mig prata med mig själv, bara lugn. Jag snackar bara med min polare.

Förbjudna ord

Egentligen är det förbjudet att ens tänka det som jag tänker skriva om, än värre att prata om det. Att skriva det är det nästan dödsstraff på. I alla fall om man är skrockfull, vilket jag till viss del är. Jag tänker i alla fall utmana ödets makter och berätta om vilket sjukt flyt jag har haft på mina senaste tentor. Det är inte så att jag vill skryta, det är verkligen inget att skryta om. Det är bara smått otroligt.

På mina senaste tentor har jag fått följande poäng:

- 21p (G=20) Lönsamhet och finansiering
- 30,5p (G=30) Strategisk marknadsföring
- 33p (G=30) Internationell ekonomi
- 20p (G=20) Ekonomistyrning
- 50p (G=50) Marknadskommunikation

Ja säger "peppar peppar..." och hoppas på det bästa.

Tattarunge

Av någon anledning kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig i TopShop i Göteborg för ett tag sedan. Jag och några kompisar var inne i provrummen och provade kläder när en man och en kvinna med en liten flicka kom in och började prova kläder i provrummet bredvid. Flickan var ungefär 2 år och kröp runt på golvet medan mannen stod och provade kläder och kvinnan hämtade nya kläder med jämna mellanrum. Rätt som det var hörde jag och mina kompisar kvinnan säga följande till sin dotter:

"nä men titta, nu blir du ju smutsig, det ju osexigt"

Jag och mina kompisar kunde inte tro våra öron, sa hon till sin 2-åriga dotter att hon är "osexig"! Hade jag druckit kaffe hade jag garanterat satt det i halsen.
Dessvärre var det inte slut där. Någon minut senare, när dottern fortfarande kröp runt på golvet, sa kvinnan följande:

"du är ju smutsig, nu ser du ut som en tattarunge"

Jag och mina vänner visste inte om vi ska skratta eller gråta.

Nåt värre har jag varken hört före eller efter denna dag. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan säga så till sin lilla dotter. Det finns inte i min mentala uppslagsbok över vad man säger till barn. Det finns inte ens med under "säg inte följande:", det är för sjukt.
Inte undra på att det råder en sjuklig utseendefixering bland dagens tonåringar, inte när de har föräldrar som dessa.

Mitt tålamod börjar tryta

Jag är en väldigt lugn person, det vet alla som känner mig. Det är sällan jag blir arg eller irriterad, men K börjar gå mig på nerverna. Jag har väl delvis mig själv att skylla, ingen tvingar mig att jobba med honom men det finns gränser för hur jobbig en människa kan vara. Jag känner hur ångesten börjar sippra ut genom öronen på mig.

För att ni ska förstå min situation ska jag berätta lite om honom:

- Han är 50 år och pluggar civilekonomprogrammet (bara en sådan sak, tror han att han ska få jobb när han går ut eller vad har han egentligen för motiv?)

- Han har samma kläder på sig varje dag (jag tror att jag har sett honom i två olika par byxor, men alltid samma skjorta, i 2 års tid!)

- Han luktar svett (jag tror att han duschar på söndag eftersom han brukar lukta mer ju senare på veckan det blir)

- Han kan absolut inte tänka sig att skriva mer än rekommenderat på något skolarbete (han lever efter mottot: "hellre exakt än lite extra")

- Han vill veta exakt vad han ska göra (tar aldrig några egna initiativ)

- Han blir nästan manisk när något inte funkar som det är tänkt (vilket leder till att han börjar ställa massa dumma frågor istället för att avvakta)

- Han har ett stört behov av att rensa sin inbox och absolut inte spara något onödigt (vilket ständigt leder till att han råkar ta bort saker som han sedan behöver)

- Han har en uppfattning om Borås som den bästa av städer, allt som har med Borås att göra är helt fantastiskt

- Han pratar så tyst att man måste sitta en meter från honom för att höra vad han säger (och då känner man svettlukten ännu starkare)


Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rabbla upp alla störande saker han gör när han sitter vid datorn men jag har till viss del överseende med detta med tanke på hans ålder. Det finns stunder då jag tycker det är helt okej att jobba med honom men allt för ofta stör jag något sjukt på honom.

Ingen är perfekt och jag gör också en massa störande saker men enough is enough. Många tycker säkert att jag bara är en gnällspik som inte kan anpassa mig till andra människor och jag är grymt imponerad av dem som har det tålamod jag saknar, men jag tror att de flesta skulle hålla med mig om de spenderade lika mycket tid med honom som jag gör.

Det är tur att jag kan skriva av mig här på bloggen.

Snålhet?

Jag är en snål jävel? Kanske inte när det gäller att låna ut pengar till andra eller bjuda folk på saker. Dock när det gäller att köpa saker till mig själv. Det är inte det att jag är pank. Jag är naturligtvis inte rik (säg den student som är rik) men tillräckligt förmögen för att kunna köpa dyra saker till mig själv.

Jag kom att tänka på detta då jag precis köpt en jacka på 30 % rea. Efter lite grubblande kom jag fram till att ungefär 90% av de kläder jag köpt de senaste 3 åren är köpta på rea. Det är inte så att jag ställer mig utanför affärerna flera timmar innan rean börjar, spänner upp tältet, rullar ut sovsäcken och tar mig en kopp kaffe ur min medtagna termos, men jag lyckas ändå, på något konstigt sätt, hitta kläder som jag vill ha, billigt. Det finns naturligtvis undantag, jag ska till exempel inom en snar framtid skämma bort mig själv med en digital systemkamera för en handfull tusenlappar, men förutom det kan jag bara komma på en sak jag köpt dyrt. Det var ett par Levi's-jeans som jag köpte för 1100 kronor. Ett hutlöst pris för ett par jeans, speciellt då jag kommer ihåg när jeansen kostade runt 600 spänn, och 300 på JC:s julrea.

Kontentan blir att jag kanske egentligen inte är så himla snål, jag köper oftast det jag vill ha, men på något övernaturligt vis lyckas jag ofta hitta det till nersatt pris.

Jag måste ha en speciell gåva.

Alphaville

Satt och kollade på ett avsnitt av O.C. när den här fantastiska låten kom. Var bara tvungen att sätt mig och lyssna på den. Jag måste nog säga att detta är en av mina tio favoritlåtar om jag ser till låtar jag gillat under många års tid, den blir liksom aldrig dålig, oavsett hur många gånger man lyssnar på den.

Ja, vad säger man. Texten talar för sig själv. Jag blir helt fylld av en grymt skön känsla av beslutsamhet och melankoli. Jag vill ut och förverkliga mina drömmar samtidigt som min åldersnoja gör sig påmind.

Läs och njut (eller ännu hellre; ladda ner och njut)

Let's dance in style, lets dance for a while
Heaven can wait we're only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?
Let us die young or let us live forever
We don't have the power but we never say never
Sitting in a sandpit, life is a short trip
The music's for the sad men
Can you imagine when this race is won
Turn our golden faces into the sun
Praising our leaders we're getting in tune
The music's played by the madmen

Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever and ever
Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever young

Some are like water, some are like the heat
Some are a melody and some are the beat
Sooner or later they all will be gone
Why don't they stay young
It's so hard to get old without a cause
I don't want to perish like a fading horse
Youth is like diamonds in the sun
And diamonds are forever
So many adventures couldn't happen today
So many songs we forgot to play
So many dreams are swinging out of the blue
We let them come true

Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever and ever
Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever and ever
Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever.

Tore the man

I senaste avsnittet av FCZ kläckte Tore ur sig följande geniala mening:

"Först när dom har bollen, då ska vi försvara. Sen när vi får bollen, då ska vi anfalla, men det skulle man ju helst behöva två lag till. Dom andra verkar nästan ha dubbla uppsättningar av spelare, det känns som om dom dels har tio spelare som är på deras planhalva och försvarar, å sen har dom tio spelare som är på vår planhalva och anfaller.
Jag förstår inte vart alla andra lag får sina spelare ifrån?"

Det är bara att bocka och buga.

De banga

Idag hände något jag inte upplevt på väldigt länge. Ett par spårvagnskontrollanter gick på en spårvagn som skulle till Angered. Först blev jag helt chockad. Har de skottsäkra västar under jackorna eller vad är det frågan om, tänkte jag. Svaret lät inte vänta på sig.

De gick av på Gamlestadstorget.

Där stod det för övrigt redan tre andrar kontrollanter, på väg åt motsatt håll. Måste vara mycket effektivt att kontrollera mellan Gamlestadstorget och Centralstationen.

Jag fasar den dag de bestämmer sig för att åka hela vägen in i reservatet. Frankrike kommer vara som en piss i havet i jämförelse.

Ordpolisen

"Största chansen att det går snett är..."

...sa en föreläsare jag hade nu på morgonen. Jag vet inte hur många i klassen som reagerade på det språkliga misstaget, men jag gjorde det definitivt. Hur kommer det sig att det finns så många som inte förstår skillnaden mellan "chans" och "risk". Chans är ju positivt medan risk är negativt. Man kan ju inte säga "Chansen att dö", det är ju en risk, likadant kan man inte säga "Risken att vinna en miljon", det är ju naturligtvis en chans.
Att de som inte kan det svenska språket gör dessa misstag är väl okej, men att ursvenskar gör det är lite förvånande. Jag har till och med hört en nyhetsuppläsare på TV säga "Chansen att få cancer..." det är ju riktigt klantigt!

Fast det kanske bara är jag som är en pedantisk språkpolis.

Äntligen

Äntligen är den djävulsblå färgen borta.
Efter att ha mixtrat med templaten i åtskilliga timmar gav jag upp och bad M om hjälp. Ni kan själva avnjuta resultatet. Den äckliga blå är borta och istället ersatt av en skön grön nyans.

Jag vet inte om det bara är jag som reagerar så här, men för mig är den där blå färgen för alltid förknippad med taskiga lågbudgetsidor. Den har helt enkelt något billigt och skabbigt över sig, som snabbmakaroner från ÖB eller en avslagen varm folköl en varm sommardag.
Nu är den i alla fall väck och jag kan sova gott om natten igen.

Tack M, det uppskattas.

Nära ögat...

Jag var precis mycket nära en stor katastrof. K som jag tidigare berättat om, sitter bredvid mig här i datorsalen. Vi har gjort ett arbete ihop. Ja, jag vet, jag har sagt att jag inte skulle arbeta ihop med honom igen men nu blev det som det blev.
I alla fall frågade han vad jag gjorde eftersom jag satt och skrev väldigt mycket. Utan att tänka mig för sa jag att: "jag bloggar". På en millisekund ångrade jag mig djupt och var beredd att be min sista bön. Det kunde ha gått riktigt illa, men som tur är, är K inte särskilt insatt i alla moderniteter som bloggar och dylikt. Jag lyckades på ett mästerligt sätt reda ut situationen genom att säga att jag läste andras bloggar och skrev kommentarer på dessa sidor.
Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt om han hade läst det jag skrivit om honom. Jag nämner förvisso aldrig hans namn men han hade garanterat känt igen situationen.

Ibland har man flyt.

Citatet

"you came from nothing
you're going back to nothing
what have you lost...
...nothing!"


-Monty Python (Life of Brian)-

Jävla skitungar!

Så var de här igen, invandrarungarna som kommer från närliggande områden och förpestar livet för oss som bor i Rannebergen. Den här gången var det en bekant och hans flickvän som mitt på ljusa dagen blev attackerade av en handfull invandrarkids. De fick utstå en del sparkar och slag men klarade sig i övrigt bra. Polisen vet vilka de är men de är för unga för att straffas. Och även om de åker in så kommer de ut igen efter några veckor eller månader.
Något måste ha gått extremt snett någonstans när småungar åker runt och slår ner alla som kommer i deras väg. Sist, för något år sedan, var det ett gäng med ännu mindre barn, 10-12 åringar, som stod utanför RIMI i Rannebergen och bråkade med allt och alla. I synnerhet de med svenskt utseende.
Vart fan är samhället på väg när man blir attackerad bara för att man är svensk. Dessa jävla skitungar förstår nog inte att de sänker sig ner till samma låga nivå som nazisterna. Omvänd rasism kallas det visst.
Till alla som tycker att jag är lite rasistisk när jag skriver att det är invandrare, det är tyvärr sant. Det är INTE svenska ungdomar.
Jag blir så jävla arg att jag börjar koka inombords. Jag känner för att ta ett sniperrifle, lägga mig på en närliggande kulle, invänta skitungarna och därefter avsluta deras patetiska liv med ett headshot.

Men jag kanske bara har jag spelat för mycket Hitman, jag vet inte...