Father, I have a confession...

I några veckors tid har jag gått och kaxat mig lite och sagt att jag ska slå min fjolårstid i Göteborgsvarvet. Idag fick jag dock bita i det sura äpplet.

Hurtig som alltid gav jag mig ut på det sista långloppet före varvet. Jag valde samma slinga som ifjol och mindes hur lätt det hade gått då, nästan oförskämt lätt. Jag hade då sprungit de 15 kilometrarna på 80 minuter, en ganska skaplig tid. Idag gick det dock helt förskräckligt.

Jag kan börja med att säga att jag inte är den typen som stannar när han är trött under ett löppass, jag brukar till och med håna mina kompisar när de berättar att de börjat gå under en runda. Idag var det dock jag som var den svage.

Det hela började dock ganska bra. Jag sprang på i lagom tempo i ungefär 7 km, sedan sa det tvärstopp. Mitt löpsteg som i vanliga fall brukar vara relativt spänstigt var som bortblåst, det kändes som om benen skulle vika sig under mig i varje steg, helt galet. Så istället för att springa gick jag de resterande 8 km och kom i mål en timme och 45 min efter start. Redan under min långpromenad började jag analysera varför det gick som det gick. Jag lyckades hitta ganska många faktorer:

• Jag har sprungit 6-7 gånger de senaste 3 veckorna och ingenting innan dess.
• Jag var sjuk förra veckan och missade många pass under den viktiga uppbyggnadsfasen.
• Jag var ute och sprang igår, i och för sig bara 4 km men ändå.
• Jag hade bara käkat frukost innan jag gav mig iväg trots att jag av erfarenhet vet att det alltid slutar illa.
• Jag drack inte tillräckligt med vatten innan.

Nu är det ett backpass kvar imorgon och därefter är det vila och pasta som gäller fram till lördag. Om förberedelserna går bra och solen INTE skiner så kanske jag klarar mig under 2 timmar, det är nämligen mitt nya mål. Så lova mig att ni trampar på alla spindlar ni ser så ska jag göra mitt bästa om en vecka.

Som ni märker är jag karl nog att erkänna mina misstag, eller så skriver jag bara det här för att gardera mig mot ett eventuellt misslyckande, hmmm...