GPS:en – mänsklighetens undergång?

Att vara medpassagerare i en bil där föraren blint förlitar sig på sin kära gps kan få den mest sansade människa att slita av sitt hår i frustration. För det som innan jul utsågs till årets julklapp, verkar i mina ögon bli ännu ett hjälpmedel vars nackdelar överglänser dess fördelar. Inte rent körmässigt kanske, men intelligensmässigt. För visst är det fantastiskt att ha en röst som kan leda en genom snåriga innerstadsgator i städer man aldrig tidigare satt sin fot i. Om visst kan det tyckas underbart att kunna sitta i baksätet på familjesemestern och slippa lyssna på mor och far som högljutt argumenterar om vems fel det var att man missade den rätta avfarten. Eller böket med att sitta och bläddra i en fet bilatlas och svära högt över det ologiska systemet de tänkt ut när man ska hitta på vilken sida vägen fortsätter.

Dock får inte gps:en bli ett hjälpmedel som leder till att förare slutar förlita sig på vägskyltar och istället stirrar sig blinda på sin lilla dataskärm. För hur ny programvara man än har i en gps, brukar det vara så finurligt uttänkt i de alldra flesta städer här i världen att vägskyltarna faktiskt har rätt. Och i de alldra flesta städer här i världen har människor i decennier klarat sig alldels utmärkt genom att titta på dessa och använda sitt sunda förnuft.

Jag vill därför slå ett slag för vägskyltarna i denna datortid då vi hellre förlitar oss på elektroniska hjälpmedel än på vår intelligens och sunda förnuft. Lite motsägelsefullt kan det då tyckas att jag sitter här och skriver det här på min MacBook istället för med penna och papper, men så länge våra elektroniska hjälpmedel inte begränsar vår utveckling tänker i alla fall jag välkomna dem med öppna armar.

Och vad gäller den där hemska resan så slutade det bra till slut. Vi stängde av gps:en och förlitade oss på vägverkets skyltar som än en gång ledde oss raka vägen hem. Slutet gott, allting gott.