Mänsklig omtanke

Idag har jag upplevt två situationer efter vilka jag börjat tvivla på människans godhet och allt mer börjat köpa tesen att människor i grunden är egoister.

Det började på bussresan hem från Borås i eftermiddags. Jag satt längst in vid fönstret och bredvid mig satt en man. Framför honom satt det en kvinna som hade fällt ner sitt ryggstöd så att det nästan slog i mannens knän. Eftersom det var en ganska gammal buss var det lite glapp i ryggstödet vilket gjorde att det slog i mannens knän varje gång bussen guppade till. Två gånger vände sig kvinnan om och bad om ursäkt och sa att hon tyvärr inte kunde göra något åt saken.

Jag blev lätt irriterad och tänkte att hon visst skulle kunna lösa problemet genom att helt enkelt fälla upp sitt ryggstöd några centimeter. Men nej, varför skulle hon göra det? Varför skulle hon offra sin bekvämlighet och hjälpa mannen när hon kunde ligga där och sova. Omtänksamt.

Nästa incident inträffade när jag satt på nästa buss. Busschauffören hade startat motorn och skulle strax åka iväg. Då kom en liten flicka springande och bankade på dörren. Busschauffören öppnade dörren men flickan gick inte in. Istället hörde alla i bussen att hon ropade på sin mamma att skynda sig. Busschauffören hade dock lock i öronen för han hörde inte det utan stänge dörren framför näsan på en förvånad flicka, och körde iväg. Två sekunder senare kom mamman fram dit bussens dörr ett ögonblick tidigare varit.

Jag undrar hur han resonerade. Det hade tagit honom några sekunder extra att vänta på flickan och mamman och det är ju i slutändan de han är anställd att tillfredsställa.