Kortjunkie

Minns ni när man var yngre, när man hade fyllt 15 och precis fått sitt första legg. När man kunde gå med i olika kundklubbar och få skinande plastkort hemskickade. Det var tider det. Jag minns att jag gick med i alla klubbar jag kunde, ju fler desto bättre. Mängden plastkort i plånboken blev en statussymbol som skiljde agnarna från vetet på rasterna i högstadiet. Det spelade egentligen ingen roll vad det var för kort, bara de var av plast.
Att ha busskortet i bakfickan fungerade inte längre utan nu var det en rejäl plånbok som gällde, i många fall löjligt stor. I alla fall för att sticka upp ur bakfickan på en snorig tonåring med vattenkammat hår, slitna jeans och finnar i hela ansiktet. De var nästan i klass med sådana där som rika bankmän har. En brun läderplånbok med plats för minst 20 kort. Skillnaden är väl den att de har Mastercard, Platinakort och medlemskort i diverse rikemansklubbar medan vi hade kort från JC, H&M, Bioklubben och BR.

Med tiden växte man ifrån det där och nu har jag alla de där korten samlade i en låda någonstans, som ett minne av fornstora dar´. Nu har jag en minimal plånbok där mottot "ju färre desto bättre" gäller. Den där kortjunkie-ådran har dock inte dött ut riktigt. Den ha vaknat till liv igen.

När vi skriver vår c-uppsats är vi ute och intervjuar en massa folk. Efter varje besök får vi, just det, ett visitkort. Jag vet att det är löjligt men den tillfredsställelsen jag en gång i tiden kände när jag fick hem ett kuvert med ett sprillans nytt plastkort, samma tillfredsställelse känner jag varje gång jag får ett visitkort. Jag samlar mina visitkort på ett speciellt ställe och intalar mig själv att ju fler desto bättre, trots att vem som helst skulle kunna få ett visitkort från de personer vi intervjuar.

Det är något magiskt med kort.